3

Till de politiska ungdomsförbunden i Sverige: Hjälp oss att få stanna!

Till de politiska ungdomsförbunden i Sverige:
Hjälp oss att få stanna!

Vi är ungdomar från Afghanistan och ni är ungdomar från Sverige. Det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt.
Vi är precis som ni unga människor på väg in i ett vuxenliv, vi har precis som ni många drömmar om framtiden, vi vill precis som ni studera för att få en bra utbildning så att vi kan bidra positivt till det här samhället. Vi har precis som ni haft kärleksfulla föräldrar, som har blivit sura på oss när vi har busat för mycket, gjort dumma saker eller inte hjälpt till hemma. Vi har precis som ni haft gulliga syskon som man både älskar och bråkar med. Vi har precis som ni haft nära vänner som vi delat hemligheter med, skojat med, spelat fotboll med, badat med, bråkat och skrattat med. Våra föräldrar har precis som era föräldrar önskat att vi ska få en bra utbildning och ett lyckligt liv.
Det som skiljer oss åt är att vi försöker överleva, men ni lever. Många av oss har aldrig fått gå i skola istället har vår barndom varit fylld med hårt arbete i 10-12 timmar per dag. Vi försökte överleva med tungt arbete medan ni var på dagis. Vet ni hur det känns när man inte har tillräckligt med mat på bordet? Andra barn tänkte på att få en ballong men vi tänkte på hur vi skulle kunna sälja en ballong för att få pengar så att vi skulle kunna försörja familjen.
Nu har vi alla varit här i mer än ett och halvt år, vi har lärt oss det svenska språket ganska bra, vi har studerat mycket, kämpat varje dag för att anpassa oss till det svenska samhället. Vi har försökt att lära oss det som ni läser under nio år på två år. Många av oss är på väg in i gymnasiet till hösten.
Vi har flytt från våld, förtryck och förföljelse hit till Sverige. I Afghanistan vet inte föräldrar om barnen kommer hem levande och barnen väntar oroligt på att pappa ska komma hem. Alla människor funderar över vems tur det är att dö idag. Rädslan har varit vår ständiga skugga även på kvällen. Vår önskan är bara att få leva i lugn och ro, utan rädsla.
Men nu är rädslan och oro tillbaka, ovissheten om vi får stanna. Den här rädslan är ännu tyngre, för nu har vi för första gången fått känna hur det är att leva i trygghet i ett samhälle där ingen dödas för sin etnicitet eller religion.
Vi är så tacksamma för allt som vi har fått under vår tid i Sverige. Låt oss få visa vår tacksamhet genom att göra vårt bästa för det svenska samhället.
När vi kom till Sverige så var vår inre eld bara glöd, den hade brist på syre, vi hade svårt att andas. Nu har vi fått hjälp med att blåsa på glöden och att lägga ved på elden, så att den har flammat upp igen. Vi vill inte skapa problem för de som hjälpt oss, genom att bränna dem med vår eld. Istället vill vi värma de som hjälpt oss.
Vi behöver ert stöd just nu, för oss handlar det om liv eller död, så lämna inte oss ensamma. Ni kan hjälpa oss genom att stödja kravet på att vi ska få ska få amnesti.

Luleå 4 april 2017
Ali Karimi, Reza Azimi och Ali Joozjani och alla andra ensamkommande pojkar som är i samma situation som vi.
Kontaktperson: Ali Karimi [email protected] telefon 0765586503

Kommentarer:

1 Meta:

skriven

Så bra skrivet. Den som inte tar intryck av detta måste vara en sten

2 Marianne:

skriven

Vi vill så gärna ha er kvar!

3 Ulrika :

skriven

Ljus och kärlek!

Kommentera här: